”Husen vi trivs i borde egentligen vara förbjudna” – Kulturartikel
SDS KULTUR
Mårten Belin
25 september 2021 07:00
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Husen på en gata i centrala Malmö är ett exempel på vad vi upplever som vackert – men som aldrig skulle kunna byggas idag. ”I praktiken har vi lagstiftat bort möjligheten att bygga de miljöer som uppskattas mest”, skriver arkitekten Mårten Belin.
Detta hus i Kvarteret Judith i korsningen Kungsgatan/Kornettsgatan i Malmö är ett exempel på hur ett hus aldrig skulle kunna byggas idag. De senaste hundra åren har våra bostäder genomgått en enorm förändring i fråga om hygien, komfort, säkerhet och tekniska installationer. Men samtidigt råkade vi göra våra mest uppskattade arkitektoniska miljöer olagliga. Var det verkligen meningen?
Byggandet har stor betydelse för ekonomin och klimatet, och arkitekturen formar inte minst vår gemensamma livsmiljö. Det talas ständigt om att det byggs för lite, och allt mer om att det byggs fult och dyrt. Den ideella föreningen Arkitekturupproret har vuxit till en stark offentlig röst som förfäktar idén att det är arkitekternas estetiska ideal som förfular vår omgivning. Arkitekterna, däremot, pekar på andra mer komplexa orsaker som ekonomi och produktionsanpassning.
En anledning till att det byggs för lite och för fult är helt klart ekonomin. Materialpriser, föråldrade produktionsmetoder, bristande konkurrens, löner, banker, karteller, vinstkrav, markpriser, myndighetskrav och långdragna planprocesser. Allt detta tillsammans som gör att det är så dyrt att bygga i Sverige.
Men det finns en annan ofta förbisedd orsak till att det byggs fult och tråkigt. Nämligen att en stor del av det vi uppskattar allra mest i äldre stadsmiljöer idag är olagligt. Hur förklarar man det utan att hamna i slentrianmässigt gnäll på tillgänglighetskrav och tröga bygglovsprocesser? Jag ska ta en gata i Malmö som exempel.
Café Element ligger i korsningen Kungsgatan/Löjtnantsgatan i Malmö. Denna byggnad är exempel på vad som uppfattas som vackert, men den bryter mot flera av dagens byggnormer.
Byggnaderna längs Kungsgatan i Malmö är nog enligt de allra flesta vackra. Lägenheterna har tre meter i tak, stuckaturer, kakelugnar, profilerade snickerier, höga spröjsade fönster, massiv parkett och stora rum i fil. De har en tydlig gräns mot det offentliga, och små privata gårdar. I bottenvåningen finns caféer. Vattenklosetter, moderna kök och effektivare värmesystem har installerats under åren, men i huvudsak är byggnaderna bevarade.
De är dock med dagens mått olagliga på en lång rad punkter. De klarar inte kraven på tillgänglighet, dagsljus, ljudisolering, parkering, arbetsmiljö, energiförbrukning, solvärme, sophämtning, barnsäkerhet, grönyta, friyta, fuktsäkerhet, brandsäkerhet eller skydd mot klämning, fall, sammanstötning, brännskada eller glassäkerhet. Med mera. Om byggreglerna hade speglat vad de flesta i själva verket värderar högst i sina bostäder och stadsmiljöer, borde husen på Kungsgatan betraktats som obeboeliga dödsfällor och tappat sitt värde för länge sedan. Men istället har det rakt motsatta hänt. Lägenheterna har låg omsättning, och när de säljs sker det till allt högre priser.
I praktiken har vi lagstiftat bort möjligheten att bygga de miljöer som uppskattas mest. Givetvis är en del av de krav som idag ställs på byggnader rimliga, och alla har goda föresatser. Men reglerna utformas av nischade experter utan samordning. Den samlade kravbilden blir om inte helt omöjlig att leva upp till, så åtminstone väldigt kostsam, och som en följd av detta blir de arkitektoniska kvaliteterna bortprioriterade – man kan inte banta bort tekniska egenskapskrav, men man kan spara in på omsorgsfull gestaltning, rumshöjd, boyta, och hantverksmässigt utförande.
Låt mig ta fönster som ett exempel där summan av kraven är extremt begränsande: Energikraven gör att fönstren måste ha bra värmeisolering och inte får vara för stora. De får inte heller släppa in för mycket solvärme, av komfortskäl och för att man inte ska vädra för mycket. Samtidigt måste de släppa in en viss mängd dagsljus vilket gör att man behöver större fönster. Dessa krav står i direkt motsättning till varandra och går ofta inte att få ihop. Franska balkonger får inte placeras över varandra av brandskäl vilket gör att man oftast avstår. Trafikbuller ger behov av ljudisolering, vilket gör fönstren tyngre och dyrare – men av arbetsmiljöskäl får de inte bli för stora och tunga. Fönstren ska förses med barnsäkerhetsspärr, säkerhetsglas och lås. De ska förstås också vara underhållsfria.
För bara femtio år sedan existerade inte ett enda av dessa krav. Och samma sak är det på punkt efter punkt. Tekniska ”framsteg” görs på bekostnad av estetik, kvalitet, trivsel, och till ett allt högre pris.
”Less is more” och “Kill your darlings” är vanliga mantran inom arkitekturen. Men så har vi verkligen inte agerat de senaste 100 åren. Istället har vi levt efter devisen att varje problem måste lösas och att det måste ske genom att man lägger till något. Men som Antoine de Saint-Exupéry (författare till ”Den lille prinsen”) skrev: ”Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att lägga till, utan när det inte finns något mer att ta bort.” Efter dryga trettio år som verksam arkitekt är jag beredd att hålla med. Det är mycket som borde förenklas och tas bort. Åtminstone om vi vill att vår byggda miljö ska präglas av de kvaliteter vi saknar i dagens byggproduktion.
Mårten Belin är chefsarkitekt på Här! i Malmö.
Här kan artikeln läsas på Sydsvenskan:
https://www.sydsvenskan.se/2021-09-25/husen-vi-trivs-i-borde-egentligen-vara-forbjudna
”Husen vi trivs i borde egentligen vara förbjudna” – Kulturartikel
SDS KULTUR
Mårten Belin
25 september 2021 07:00
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Husen på en gata i centrala Malmö är ett exempel på vad vi upplever som vackert – men som aldrig skulle kunna byggas idag. ”I praktiken har vi lagstiftat bort möjligheten att bygga de miljöer som uppskattas mest”, skriver arkitekten Mårten Belin.
Detta hus i Kvarteret Judith i korsningen Kungsgatan/Kornettsgatan i Malmö är ett exempel på hur ett hus aldrig skulle kunna byggas idag. De senaste hundra åren har våra bostäder genomgått en enorm förändring i fråga om hygien, komfort, säkerhet och tekniska installationer. Men samtidigt råkade vi göra våra mest uppskattade arkitektoniska miljöer olagliga. Var det verkligen meningen?
Byggandet har stor betydelse för ekonomin och klimatet, och arkitekturen formar inte minst vår gemensamma livsmiljö. Det talas ständigt om att det byggs för lite, och allt mer om att det byggs fult och dyrt. Den ideella föreningen Arkitekturupproret har vuxit till en stark offentlig röst som förfäktar idén att det är arkitekternas estetiska ideal som förfular vår omgivning. Arkitekterna, däremot, pekar på andra mer komplexa orsaker som ekonomi och produktionsanpassning.
En anledning till att det byggs för lite och för fult är helt klart ekonomin. Materialpriser, föråldrade produktionsmetoder, bristande konkurrens, löner, banker, karteller, vinstkrav, markpriser, myndighetskrav och långdragna planprocesser. Allt detta tillsammans som gör att det är så dyrt att bygga i Sverige.
Men det finns en annan ofta förbisedd orsak till att det byggs fult och tråkigt. Nämligen att en stor del av det vi uppskattar allra mest i äldre stadsmiljöer idag är olagligt. Hur förklarar man det utan att hamna i slentrianmässigt gnäll på tillgänglighetskrav och tröga bygglovsprocesser? Jag ska ta en gata i Malmö som exempel.
Café Element ligger i korsningen Kungsgatan/Löjtnantsgatan i Malmö. Denna byggnad är exempel på vad som uppfattas som vackert, men den bryter mot flera av dagens byggnormer.
Byggnaderna längs Kungsgatan i Malmö är nog enligt de allra flesta vackra. Lägenheterna har tre meter i tak, stuckaturer, kakelugnar, profilerade snickerier, höga spröjsade fönster, massiv parkett och stora rum i fil. De har en tydlig gräns mot det offentliga, och små privata gårdar. I bottenvåningen finns caféer. Vattenklosetter, moderna kök och effektivare värmesystem har installerats under åren, men i huvudsak är byggnaderna bevarade.
De är dock med dagens mått olagliga på en lång rad punkter. De klarar inte kraven på tillgänglighet, dagsljus, ljudisolering, parkering, arbetsmiljö, energiförbrukning, solvärme, sophämtning, barnsäkerhet, grönyta, friyta, fuktsäkerhet, brandsäkerhet eller skydd mot klämning, fall, sammanstötning, brännskada eller glassäkerhet. Med mera. Om byggreglerna hade speglat vad de flesta i själva verket värderar högst i sina bostäder och stadsmiljöer, borde husen på Kungsgatan betraktats som obeboeliga dödsfällor och tappat sitt värde för länge sedan. Men istället har det rakt motsatta hänt. Lägenheterna har låg omsättning, och när de säljs sker det till allt högre priser.
I praktiken har vi lagstiftat bort möjligheten att bygga de miljöer som uppskattas mest. Givetvis är en del av de krav som idag ställs på byggnader rimliga, och alla har goda föresatser. Men reglerna utformas av nischade experter utan samordning. Den samlade kravbilden blir om inte helt omöjlig att leva upp till, så åtminstone väldigt kostsam, och som en följd av detta blir de arkitektoniska kvaliteterna bortprioriterade – man kan inte banta bort tekniska egenskapskrav, men man kan spara in på omsorgsfull gestaltning, rumshöjd, boyta, och hantverksmässigt utförande.
Låt mig ta fönster som ett exempel där summan av kraven är extremt begränsande: Energikraven gör att fönstren måste ha bra värmeisolering och inte får vara för stora. De får inte heller släppa in för mycket solvärme, av komfortskäl och för att man inte ska vädra för mycket. Samtidigt måste de släppa in en viss mängd dagsljus vilket gör att man behöver större fönster. Dessa krav står i direkt motsättning till varandra och går ofta inte att få ihop. Franska balkonger får inte placeras över varandra av brandskäl vilket gör att man oftast avstår. Trafikbuller ger behov av ljudisolering, vilket gör fönstren tyngre och dyrare – men av arbetsmiljöskäl får de inte bli för stora och tunga. Fönstren ska förses med barnsäkerhetsspärr, säkerhetsglas och lås. De ska förstås också vara underhållsfria.
För bara femtio år sedan existerade inte ett enda av dessa krav. Och samma sak är det på punkt efter punkt. Tekniska ”framsteg” görs på bekostnad av estetik, kvalitet, trivsel, och till ett allt högre pris.
”Less is more” och “Kill your darlings” är vanliga mantran inom arkitekturen. Men så har vi verkligen inte agerat de senaste 100 åren. Istället har vi levt efter devisen att varje problem måste lösas och att det måste ske genom att man lägger till något. Men som Antoine de Saint-Exupéry (författare till ”Den lille prinsen”) skrev: ”Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att lägga till, utan när det inte finns något mer att ta bort.” Efter dryga trettio år som verksam arkitekt är jag beredd att hålla med. Det är mycket som borde förenklas och tas bort. Åtminstone om vi vill att vår byggda miljö ska präglas av de kvaliteter vi saknar i dagens byggproduktion.
Mårten Belin är chefsarkitekt på Här! i Malmö.
Här kan artikeln läsas på Sydsvenskan:
https://www.sydsvenskan.se/2021-09-25/husen-vi-trivs-i-borde-egentligen-vara-forbjudna